Johanna Hedman

EVIDENCE

Indien genom engångskameror: En bildessä i tre delar









I. 


Jag har aldrig hört talas om Madurai när jag får reda på att det är där jag ska bo i nästan fem månader. Jag får höra att det är en väldigt indisk stad men det är svårt att veta vad det betyder om man aldrig har varit i Indien. Nu vet jag. Och jag instämmer i beskrivningen — Madurai är en mycket indisk stad. Det finns shoppinggallerior men inga trottoarer, restauranger men inga barer, storslagna tempel men inga trafikljus. Jag och min kollega Ida bor i utkanten av centrala Madurai och vi är de enda utlänningarna i området. Vi lär oss att förhandla med autoförare, att säga några fraser och räkna till tio på tamil, att aldrig (aldrig!) gå ut och promenera mitt på dagen när solen står som högst på himlen.

Evidence kontor ligger på en bakgata nära en stor trafikerad väg. Kontoret är litet, på väggarna hänger porträtt av B.R Ambedkar och Martin Luther King. Mängder av mappar i olika färger ligger utspridda på hög, sorterade efter årtal och brottskategori. I mapparna finns alla brottsfall som Evidence har arbetat med. Högarna vajar betänkligt, och ett litet rum, knappt större än en städskrubb, är så belamrat med mappar att det är svårt att ta sig in.


Taket till vår lägenhet i Madurai



Kollegor vid ingången till kontoret  
Vid entrén till kontoret står plaststolar där människor sätter sig i väntan på att få hjälp av Evidence personal. Varje dag kommer det människor till kontoret. De kommer för att de har blivit utsatta för ett brott eller för att någon de känner har blivit utsatta för ett brott. De flesta är daliter. En del gråter när de berättar för våra kollegor vad de har varit med om. Evidence stöttar dem genom rättsprocessen: de följer med till polisstationen, skriver anmälan, ser till att polisen gör en grundlig utredning och att fallet inte ligger vilande hos domstolen för länge. Byråkratin i Indien är komplicerad och svår att navigera i även för utbildade jurister — det är långt ifrån självklart att en jurist vet hur man ska registrera fall av kastbaserat våld och diskriminering hos polisen för att öka chanserna att fallet går till domstol och leder till en fällande dom. Det är inte ovanligt att polisen vägrar att ta emot anmälningar från daliter, pressar daliter till att dra tillbaka anmälan och istället ”kompromissa” med gärningsmännen, eller ser till att anmälan innehåller så få detaljer och så lite faktaunderlag att fallet genast läggs ner.

Evidence är en liten organisation med tretton anställda. De arbetar i en delstat med mer än åttio miljoner invånare. Personalen har märkt en påtaglig ökning i antalet brott mot daliter och människorättsaktivister. De har svårt att hinna med att hantera alla fall som kommer in och hjälpa alla människor som hör av sig till dem. Civilsamhället i Indien är stort och aktivt — trots hårdare regler mot utländsk finansiering — men mycket få civilsamhällesorganisationer arbetar uttalat för daliters rättigheter. Kritik mot kastsystemet är kontroversiellt. Statliga myndigheter och en del kasthinduer anklagar Evidence för att skapa onödiga problem genom att belysa våldet och kastdiskrimineringen.


Kvarteret runt kontoret




Hemma på terassen









II.

Nästan varje helg organiserar Evidence utbildningar för dalitiska människorättsaktivister. Deltagarna kommer från olika delar av delstaten, en del har gått på flera utbildningar, för andra är det första gången. Vi reser kors och tvärs över delstaten Tamil Nadu med tåg och bil för att vara med på olika utbildningar. Kathir, grundaren av Evidence, leder ofta diskussionerna. Han talar om att fred inte är detsamma som att tyst tolerera orättvisor, han talar om hur ilska kan användas konstruktivt. Han återkommer ofta till problemet med den tysta majoriteten i det indiska samhället — det är en minoritet som begår grova våldsbrott mot daliter medan en majoritet av kasthinduer är tysta och väljer att titta bort, både bokstavligt och bildligt. Han säger att de tysta åskådarna är farliga eftersom tystnaden blir ett indirekt stöd till våldet, en acceptans att det är så det är och alltid har varit.

Det uppstår ofta högljudda diskussioner på utbildningarna. Kathir måste ibland hyscha rummet för att någon av deltagarna med mindre stark stämma ska kunna höras över sorlet. 

Ett utbildningscenter utanför Madurai
   

Fläktarna i taket. Skor på hög utanför huset. Kvinnor med vita blommor i sina flätor.

Män sätter sig alltid på ena sidan av rummet, kvinnor på den andra sidan. “Varför delar män och kvinnor upp på sig på det sättet?” frågar jag Andal, min och Idas handledare. “Det är så vi blivit uppfostrade”, säger Andal och gestikulerar mot sitt huvud. “Det sitter djupt i oss.” Andal ställer sig upp och säger åt deltagarna att blanda sig. De skrattar generat. En del reser sig och byter plats. Senare på kvällen när vi äter middag samlas kvinnorna inne i huset medan männen står utanför i klungor och äter, stående.

På de flesta utbildningarna är majoriteten av deltagarna män. Kvinnor måste få tillstånd från hela familjen, inklusive svärföräldrarna, för att kunna delta i sådana här saker och resa bort från familjen i en eller två nätter. ”Så ser patriarkala familjer ut”, säger Andal. ”Som kvinna tillhör du alltid någon. Det gör det väldigt svårt att engagera kvinnor.”

Deltagarna på utbildningarna utbyter erfarenheter av kastförtrycket och vittnar om att fördomar rotade i kastsystemet växer sig allt starkare. En man ställer sig upp och berättar att en man från ett högre kast tvingat honom att städa mänsklig avföring med händerna. Mannen anmälde händelsen vilket ledde till påtryckningar från polisen att antingen ”kompromissa” eller dra tillbaka anmälan. Andal säger att det är en vanlig taktik bland poliser. Deltagarna börjar diskutera strategier för att se till att polisen gör sitt jobb, listar metoder för att kringgå polisens påtryckningar, och Kathir skriver upp lagar som kan användas för att anmäla poliser som inte gör sitt jobb.


En tågstation




Ett museum i Chennai

Pondicherry




Utsikt från ett hotellrum i Chennai



Bangalore



Loyola College i Chennai


Ooty i Nilgiribergen 


Kodaikanal i Nilgiribergen


III.




Vi får två veckor ledigt över jul och nyår. Kollegorna hjälper oss att boka tågbiljetter söderut. Innan vi åker iväg på semester är vi med på en utbildning på ett center som ligger utanför Madurai. Jurister från en organisation med kontor i Bangalore kommer och berättar om arbetet med att implementera lagen mot manual scavenging. Det är ett svåröversatt begrepp som ungefär blir ”manuell sophantering” på svenska. I praktiken innebär det att människor hanterar andra människors avföring och avfall med sina händer, ofta utan skyddshandskar eller annan skyddsutrustning. Även i storstäderna kan nybyggda bostadskomplex helt sakna moderna och automatiserade avloppssystem. Utan manual scavengers — ”manuella sophanterare” — fungerar inte det indiska sop- och avloppssystemet. Kast nämns inte i lagtexten om manual scavenging men det är daliter som utför den sortens arbete. Deltagarna på utbildningen får frågan om de känner igen företeelsen med manual scavenging från sina egna byar och städer och alla räcker upp handen. Få känner till lagstiftningen eller statens skyldighet att inrätta ett fungerande avloppssystem. 


Vi lyssnar färdigt på föredraget om manual scavenging och tar sedan en taxi till tågstationen i Madurai. Tågresan är lång och trång. Toaletterna i tredje klass är ett hål ner i marken. Trots att manual scavenging är förbjudet förlitar sig det statliga indiska tågsystemet fortfarande på att manual scavengers städar upp miljontals tågresenärers avföring från tågspåren varje dag.  

När vi till slut kommer fram till strandorten Varkala i delstaten Kerala är det kolsvart ute, klockan är strax efter tre på natten. Jag kan höra havet men jag kan inte se det. När jag vaknar på morgonen och går ut på terassen utanför hotellrummet ligger havet där, rakt framför mig. Blått och stort. Solen står högt på himlen. Det ser ut om ett paradis. Varkala är en helt annan värld, ett helt annat Indien. Den två veckor långa semestern i Kerala blir en frontalkrock med vardagen i Madurai. Stränderna och barerna och restaurangerna är fulla av västerländska turister. Det finns barer och klubbar. Skyltar om yogapass och meditation sitter uppe längs strandpromenaden. På restaurangerna kan man beställa smoothie bowls och avokadomackor. Boklådorna är fulla av Paulo Coelho-böcker. Jag, som har vant mig vid att gå klädd i svarta leggings och kurta i trettio-gradig värme, känner mig naken i shorts och linne.




Varkala


Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Det blir ännu svårare att ta in på en badort som Varkala. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. För utlänningar är den där uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag tänker under semestern i Kerala att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.


              På en båt till Kochi



 
                          På promenad i Fort Kochi      










Bilderna togs mellan oktober 2019 och februari 2020